madridflocken

Förra veckan var alldeles galen. Det hela började med att MattHussen tog hem en katt! En liiiten, mesig, luden kattunge. Fast OK, så jättemesig var hon väl inte. Men vass. I början så var jag hemskt försiktig, närmade mig långsamt, vände bort ansiktet, ja jag gjorde allt för att inte skrämma den lilla svansbollen. Men så började hon tuffa till sig den lilla och väste och fräste alldeles hemskt, så då tänkte jag att det var fritt fram att busa! Men det tyckte inte resten av Flocken, tydligen ska hon va ömtålig den där katten. Så hon åkte hem igen efter några dagar, och det var lika bra det faktiskt. Matten var lite fööör förtjust, nämligen, så jag blev en aning avundsjuk.

Men sen kom det andra nyheter! Jag ska få en storasyster! Jippiiii! Vaila ska hon heta tydligen, och hon är en gammal dam från samma ställe som jag kommer ifrån. Det känns väldigt bra tycker jag, äntligen ska jag få en till hund i Flocken. Hon vill säkert leka med mig ibland, fast Matten säger att jag ska låta henne ta det lugnt när hon inte är sugen... Men man är väl alltid sugen på att leka? Hon ser jättetrevlig ut också! Jag längtar tills hon kommer. Vaila. I min Flock!

Alltså, ibland är det svårt att förstå sig på de där tvåbeningarna, fast de är Flock. Speciellt Matten. Igår till exempel, då var hon borta jättelänge helt i onödan. På jobbet, sa Hussen, vad ska det va bra för? Sen när hon äntligen kom hem så smet hon iväg igen, utan att ta med mig! Jagade, gjorde hon tydligen, för hon kom hem med en himlarns massa kött. Men sen gjorde hon det knäppaste av allt: Den härligt doftande färsen delades in i en massa påsar och stoppades bort i det kalla skåpet med is i, och jag fick inte smaka! Inte ens det hon tappade på golvet fick jag ta! För det slängde hon i soporna! Matten mumlade nåt om bakterier, men hallå... Mina kusiner prärievargarna äter rått kött dagarna i ända, fattar hon inte det? Som tur var så bjöd hon på makrill sen, så jag förlät henne.

Idag gick vi favvorundan runt sjön, Matten och jag. Hon halkade runt i leran och verkade inte se ett skvatt, fast man såg hur tydligt som helst tyckte jag och for fram och tillbaka som jag brukar göra. Efter en stunds klafsande skulle Matten prompt gå på grusgången med såna där ljuspinnar var och varannan meter istället för nere vid vassen som vi brukar. Trodde hon att det skulle komma ett sjöodjur eller? Jag var ju med och passar för sånt, och det luktade baaara fågel och fisk vid sjökanten, men hon envisades med att gå flera meter bort. Tur att linan räcker en bit, åtminstone. Och tur att hon är söt ändå, min Matten, fast hon är knäpp. Det pratas mycket om en ny flockmedlem här hemma nu, hoppas den osså är söt såfall.

När vi är hemma så smetar Matten på nåt klegg på mina trampdynor, hon säger att det är bra för torrsprickor. Tydligen har nån hund på ett forum tipsat om det. Eller om det var en annan matte, jag orkar inte bry mig om när hon sitter där och knattrar så hemskt. Det både luktar och smakar gott om klegget iallafall, så jag slickar av det ganska raskt. Matten påstår att lukten kommer antingen från rutten gran eller kobajs, fast det kallas vanillin istället, och det förklarar ju varför det luktar så gott!

Ha det bra!

Från Ico

För nån vecka sen kom det snö här. Matten, jag och Lillhussen gick en härlig runda runt en sjö här i närheten. Det är mitt favvostråk! Där finns roliga fåglar som man kan jaga, fast jag kommer aldrig fram till dem för Matten släpper mig inte lös. Fnys! Fast vi går inte dit jämt. Ibland om Matten är trött så brukar vi antingen gå runt en bit av ån eller runt ett ställe som Lillhusse brukar vara på på dagarna. Skola, säger de. Jag undrar vad man gör där?

Ån är jag mest van med för dit gick vi jämt i början när jag inte riktigt vågade muta in revir än. Men skolan är roligare, för då går vi igenom en stooor park. Om Hussen är med så får jag springa då, det är superkul! Fast Hussen hinner aldrig med. Det skulle finnas nåt ställe här där MattHussen vågade släppa loss mig så att jag fick springa riktigt ordentligt. Alla som ser mig ser ju hur snabb jag kan vara! Matten påstår att jag inte har trafikvett än, men hon har nog bara separationsångest.

Det som Matten gillar minst med att gå på alla Upp-ställen i stan (ja, Matten säger så om jag går ner från dem - Upp! Trottoaren, verkar hon kalla dem annars) är att det alltid ligger en massa glasskärvor på dem. Hon morrar och småskäller mest hela tiden då, på dumt folk som inte förstår. Tur att hon inte morrar åt mig iallafall. Men hon borde faktiskt förstå att jag inte är så dum så att jag kliver på det där glaset... Nähädu, nån måtta får det va.

Matten påstår att de där löven, de är till för att leka och busa i... Men jag vet inte riktigt hur hon tänker där. Snö, det är en helt annan sak! Det ska bli spännande att se om det kommer något mer av snön, jag vet inte om jag tror på det.

När Matten står still för länge är det lika bra att sätta sig ner. Fast jag gillar inte när hon håller på och klickar med sin nya blå leksak mot mig sådär. 

Hela Flocken brukar vilja dra och snuffla på mina öron. Jag vet inte riktigt varför. Ser de så gosiga ut? Matten nafsar på dem ibland, men jag härdar ut.

När jag flyttade hit så var jag jätterädd för porten och trappen här. Jag kunde ju bli klämd eller lurad på nåt sätt trodde jag, så Matthussen fick bära in mig. Nu går jag såklart själv, fast jag stannar alltid här och väntar på dem. Det är ju trevligast om man går in tillsammans, liksom.

Där jag kommer ifrån finns det många vovvar som inte har det bra. Jag var en av dem. Min tidigaste valpdom har jag försökt förtränga så gott det går, men jag kan säga så mycket som att jag var livrädd för allt vad tvåbeningar heter. Ändå blev jag infångad av några som gav mig mat så att jag slapp svälta, och så hade jag en plats att sova på.

Fast inte var det särskilt kul, inte. Där fanns många hundar som var mycket tuffare än jag, och inte mycket skydd mot väder och vind. Hägn, kallas det tydligen, med betong och stängsel. Men vi överlevde ju, iallafall.

Själv kände jag en längtan efter något... Men jag visste inte riktigt vad. Det här eller tusen gånger värre, det var ju det enda jag kände till. Ibland var det någon tvåbening som höll i mig en stund. Då kände jag det där suget, saknaden liksom... Jag ville hem. Men var fanns det?

En dag hände det plötsligt något. Jag blev alldeles förskräckligt badad och utsatt för en massa skumma saker, vaccineringar och allt vad de mumlade om de där tvåbeningarna. Inte för att jag vet vad det betyder. Jag lastades in i en bur tillsammans med en kille som hette Tec. Allt lät väldigt mycket, och det var läskigt, fast jag var dåsig. Till slut kände jag en intressant doft. Buren stod stilla och det luktade... kött! I små bullar, liksom. Buren öppnades, och där var MattHussen! Fast det visste jag inte då. Men oj vad de gav mig godsaker!

Sen tyckte de att jag skulle gå nånstans över det där hala golvet. Aldrig, sa jag! Så då fick de bära mig istället. När vi kom ut från stället stod de och tjattrade med några andra tvåbeningar som hade en lång stång med en klump på som de stack upp i nosen på en. TV, lät det som de sa. Tråkigt.

Efter att ha åkt en massa igen så kom vi fram... Till mitt alldeles egna hem. Japp, för första gången har jag en riktig flock! Jag började med att ta över en soffa och göra den till min... Fast MattHussen har slängt ut den nu.

Ibland gick jag ur den för att hämta lite mat... Och det är skönt må ni tro, att slippa vara rädd för att någon ska ta mitt käk. Det tog ett tag innan jag fattade att alla i min nya Flock är finfina tvåbeningar, men nu har jag full koll. Det är skönt att slippa va rädd mer. Ja, utom för övergångsställen som tickar och sånt då. Men jag tränar faktiskt på det osså!

Under sommaren så bytte Matten stil alldeles. Hon hade ju lång ljus päls, men så plötsligt blev den kort och svart!? Men det är OK, jag fick mysa på gräs och lukta i skog, fast vi bor mitt inne i stan annars.

Min Matten är så stolt nu för att jag blivit trygg med Flocken, men det är väl klart... När de har tålamod med hur stirrig jag kan bli. Hon är osså stolt över att jag sitter och ligger när hon vill, som om det skulle va nån konst. Man får ju godis ibland, och det finns inget bättre än ost! Jo, kanske blodpudding. Eller vänta, pannkakor såklart. Nej, jag menar... Äh, ni fattar. Det är attans så skönt att vara här iallafall, och inte i det där Rumänien som det tydligen heter. Hoppas Matthussen tar hit flera därifrån, så får jag någon som jag kan leka med jämt! Lillhussen är bra, men han är ju inte här jämt, fast han är Flock ändå. 

Ha de bra!

Från Ico